Just nu så är allting huller om buller i mitt huvud. Jag har svårt att sortera mina känslor och veta vad jag vill och känner, och allting blir rörigt. Vaknade imorse och var förkyld, varm och öm i kroppen hela huvudet kändes sådär tungt som det ibland kan göra. Bestämde mig för att idag är en sån dag då jag ska stänga av ljud och vibrationer på min mobil, låta alla lampor vara släckta, ta på mig hörlurar och försvinna in i min musik. Och det var precis så jag började min dag. Tills jag fick ett sms av min kära far, som frågade vart jag var. Va? Tänkte efter en stund. Helvete, är det idag det är påskafton? Som sagt är allting väldigt rörigt i mitt huvud just nu och jag hade varit bombsäker på att middagen var på söndag, absolut inte idag. Men det var den. Hoppade in i duschen och sminkade mig på 3 minuter. Väl framme hos pappa möttes jag av god mat och en massa folk. 18 personer närmare bestämt. Myste mest med Max (oj vad många ord på m) och blev så fruktansvärt varm i hjärtat. Älskade unge. Förundrades över hur man kan älska någon så liten så mycket? Hur kan han, som funnits i mitt liv under en sån kort period egentligen, påverka mig så himla mycket och ha så stor inverkan? Hur kan han ge så mycket kärlek och få mig att vilja ge mer kärlek än vad jag någonsin gett tidigare? Efter tusen pussar åkte jag hemåt. Och jag tänker inte tillbringa min kväll på något annat sätt än vad som var tänkt från början.

Hittade någonting jag skrev för 4 år sen, att ha en gammal blogg med gamla inlägg är fantastiskt och intressant vissa dagar haha.

Nu var det över ett år sedan jag skrev någonting här. Eller egentligen är det inte mer än tre dagar sen, för under flera års tid har mitt utkast fyllts av mina djupaste tankar. Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att få grepp om mina känslor. Att kunna gå tillbaka, läsa och känna det jag kände för 5 år sedan är som ett slags terapi, bara för mig själv.

 

Men nu skriver jag öppet igen för första gången på 13 månader. Klockan är nu 23.19 och jag gör mitt bästa för att samla alla tankar för att kunna formulera mig så ni ska förstå mig, hur jag tänker och hur jag känner. Har spenderat kvällen i min säng, med en kopp chaite och tittat på intervjuer med Maria Mena. Under 40 minuter kändes det inte längre som jag befann mig här hemma i min säng, med min kopp chaite. Utan på en helt annan plats, intervjuad av en reporter och öppnade upp mig själv och mina innersta, mörka tankar. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket i vad hon säger. Förstår till 1000 vad hon menar. Jag har aldrig varit bra på att prata, och det känns så fruktansvärt skönt att någon annan stjäl orden ur munnen på mig. Att jag inte är ensam, att någon annan känner precis som jag och att jag inte är ensam om att ha varit trasig.

 

Sättet hon pratar om förlåtelse. Hur viktigt det var för henne att kunna förlåta för att bli den person hon är idag. En gladare, bättre version av sig själv. Jag lyssnar, jag beundrar och jag suger åt mig. Hur lyckas hon säga allting så rätt? Från och med nu ska jag kämpa med att våga lära mig förlåta, det måste jag göra.. Om jag någonsin vill kunna lita på någon igen.. Hon får mig att förstå att det handlar om en själv. Hur sårad jag än blivlit, hur trasig jag än varit så är det ändå jag själv som måste våga i slutändan. Våga förlåta och våga förändra.

 

Jag är så fruktansvärt glad att jag fann hennes musik som hjälpt mig upp så många gånger. När allting bara kännts meningslöst och jag velat ge upp är det hennes musik och kloka rader som fått mig att orka. För jag har alltid kunnat relatera till det hon sjunger. Hon är en så otroligt vacker och stark människa och min största förebild här i livet.

 

"If you wanna listen to happy music, put on a freakin' pop-cd! This is an album, this is for the dark days. This is for learning something about yourself. I don't need to be everything." I love it.